Galdhøpiggen en utmaning

Efter några års funderande bestämde jag, maken och våra norska vänner att vi under vår sista semestervecka skulle bl.a bestiga Norges och Nordeuropas högsta berg Galdhøpiggen toppen är 2 469 meter över havet. Kvällen innan bestigningen checkade vi in på Juvashytta fjällstuga den närmaste utgångspunkt till Galdhøpiggen.

Straxt före nio på morgonen stod vi klara, med packad matsäck och väntade in guiderna som skulle ta oss till toppen. Med mycket blandade känslor/tankar började jag min vandring. Vandringens början gick bättre än jag trott stenarna var inte hala och det gick någorlunda okey att gå på dem. Det som stressade mig var att man var tvungen att gå första sträckan inom 1 1/2 timma annars fick man inte fortsätta och jag gick sakta på stenarna skulle jag hinna?


       

Makens rygg hade kollapsat under natten, så han gick ännu saktare jag väntade in honom mellan varven. Efter ca 30 min bestämmer sig maken för att avbryta med samråd med en av guiderna. Ryggen låste sig hela tiden för honom och det kommer bli tuffare terräng så beslutet kändes ändå rätt. Mina norska vänner är rätt långt fram, så jag bestämmer mig för att försöka öka takten i den besvärliga terrängen, för jag vet inte hur långt det är kvar till första stoppet och hur mycket tid som har gått.

När första pausen kommer visade det sig att vi gått på ca 60 min. Vi fyller på med energi innan det är dags att gå över glaciären. Guiderna samlade ihop alla vandrare och informerade om säkerheten innan vi skulle passera över Styggebreen (glaciär).  Vi fick sedan spänna på oss hakar som sedan kopplades till långa rep vilka band samman grupper av vandrare. Att gå på glaciären var spännande och otäckt. Vi hade riktigt fint väder under vår vandring över Styggebreen som tog 30 - 40 min.

Vid foten av Galdhöpiggens topp samlades alla för att kopplas loss från repen. Sedan började toppbestigningen. Marken var stenig och stigarna gick åt alla håll och lutade starkt uppför. Det är nu tron på mig själv börjar sättas på prov och jag börjar rejält ångra min ide med detta äventyr. Jag börjar känna mig höjdrädd och har svårt att klättra upp på det stora stenarna. Jag bestämmer mig för att stanna jag vågar inte gå längre. En av guiderna frågar vad det är som är felet och jag berättar att jag är rädd och inte vet hur jag ska kunna klättra upp och hur ska jag sedan komma ner.
Hon säger:
 -Ge inte upp du har krafter kvar låt inte rädslan ta över. Ner ska jag se till att du kommer.
Sedan känner jag att någon puttar upp mig till nästa höga sten och jag fortsätter gå/klättra.
Jag bestämmer mig för att inte titta ner eller åt sidorna förrän jag är uppe. Nu kommer dimman och det hjälper mig att hantera höjdrädslan.

När jag klättrat över tre stora högar av backar kommer ytterligare en brant utan stenar men massor av snö. Jag går och går och nu börjar jag bli riktigt trött och andningen låter riktigt ansträngd det känns som det är dåligt med syre, men det är höjden som gör att jag känner så. Det är dimmigt och jag vet inte hur långt det är kvar. Nu bestämmer jag mig för att stanna för jag är helt slut. Då kommer en annan guide och pratar lite jag ber att han ska säga till mina norska vänner att jag gett upp. Han säger:
- Du kan inte ge upp nu du har bara 500 m kvar till toppen. 
Jag tar en djupfryst chokladbit och fortsätter tillsammans med guiden.

Väl uppe på toppen träffar jag mina norska vänner och vi åt vår matsäck innan det var dags att klättra ner. Att klättra ner gick bättre än jag trott och sammanlagt tog denna vandring med pauser 6 1/2 timma. Trötta men nöjda åkte vi sedan allihop ner till den lilla gulliga staden Lom och drack kaffe på Bakeriet. Sedan åkte vi vidare till Grotli där vi hade bokat hotell och åt en riktigt bra buffé.

Jag är riktigt stolt  över mig själv att jag verkligen fixade denna utmaning. Även om det var dimmigt på toppen, så gjorde det inget det var så vackert ändå.

Under närmsta tiden kommer det komma fler inlägg om vår resa i Norge som vi gjorde några dagar under vecka 31

Ha det gott
Kram Milla
Följ mig gärna på Instagram @millashalsoblogg och Twitter @millafunderar